Hej på er!

Idag är det på dagen ett år sedan olyckan då jag bröt mitt lårben.
Ett år har redan gått, lite svårt att förstå faktiskt.
När man själv sitter och tittar på bilderna och tänker tillbaka så trodde jag aldrig att jag skulle vilja fortsätta leva...men allt efter tiden gick så vande jag mig vid tanken att aldrig kunna gå igen.
Men kommer ihåg smärtan, den var hemsk!

Jag har ALDRIG varken tidigare eller efter upplevt denna hemska smärta och tack och lov för det!
När ambulansen kom för att hämta mig så var dom tvunga att droga ner mig helt för att kunna lyft över mig till båren och sen köra mig till akuten på Mölndals sjukhus.
Jag vakande till någon gång i ambulansen men minns inte så mycket, sen väl framme på akuten fick jag ännu mer smärtlindring...jag hade tydligen kallat min kille fet vilket han inte är sen hade jag skelat med båda ögonen utåt, ett åt höger och ett åt vänster...och jag som inte ens kan skela inåt i vanliga fall;)

Dom skickade in min på röntgen, när allt var klart där fick jag visst eget rum av någon konstig anledning;)
Efter ett tag när jag börjar bli lite mer med så var mitt största problem mina byxor som dom klippt sönder i ambulansen...dom var helt nya så det viktiga för mig var tydligen att få ringa min goda vän Lotta och kolla om hon kunde köpa ett par nya! Haha vilket problem!
Jag fick inte ringa men det gjorde min älskade pojvän som tur var (även om han tyckte det var väldigt orelevant just då) då lova Lotta att köpa ett par nya till mig vilket hon gjorde...TACK!
Sedan kommer läkaren in och talar om att mitt vänsta lårben var helt av och att de skulle operera direkt.
-Bra säger Anders...då kan vi åka hem  ikväll.
-Nää, här blir hon allt kvar ett par dar svarar läkaren.
Ok svarede jag...hur länge då?!
Tyvärr fick jag inget direkt svar på den frågan...men längre än någon som varit frisk iallafall.

Det blev tyvärr ingen operation samma dag utan jag låg ett helt dygn med brutet lårben för det fanns andra fall som behövde prioriteras så jag fick komma upp på en avdelning och bara ligga och vänta på bättre tider.
Bråkade även en del med en sköterska där som ville lägga mig på mitt butna ben när jag skulle duschas...det ville inte jag för jävlar vad ont det gjorde.
Jag försökte förklara för henne att det inte var så lätt för mig att hjälpa till pga min muskelsjukdom men hon lyssnade visst inte på det örat. Men blev glad sen efter mina två veckor där precis innan jag skevs ut kom hon och bad om ursäkt!
Shit vilken pers, det var ingen dans på rosor där inte på Mölndal:S
Ska göra så gott jag kan för att slippa ligga där igen!
Här är några av de få bilderna som vi har...

Detta är precis när min fina kille kommer och besöker min på IVA uppvaket efter en ganska lång operation.



Så här ser såren ut precis när jag är klar...


Så här börjar såret bli efter någon/några dar där fakturen satt...


Här är en bild på mitt "lilla" blåmärke som faktiskt är påväg bort...innan kunde jag inte ligga på mage så då såg vi inte hur stort det var.


Här är en bild på precis innan jag ska ta bort agrafferna, detta är också där frakturen satt...alltså mitten ärret.


Här är ärret högst upp, där de fixerat min långa spik i höften.


Såhär ser nedersta ärret vid knät ut nu.


Ärret där frakturen satt.


Och slutligen största ärret.



Nu ett år senare kan jag fortfarande inte gå själv om ingen går och "kramar om" mig då kan jag bära upp min kropp relativt bra men är ändå väldigt tacksam för att jag kan det iallafall.

Sen så villa jag tacka min underbara pojkvän Anders som fanns vid min sida hela tiden och stöttade mig, är helt säker på att utan honom hade jag INTE varit där jag är idag så tack igen älskling.
Sen vill jag tacka världens bästa föräldrar som också fanns där helta tiden, min underbara bror Niklas sen också världens bästa svärmor Allis!!!
Ni fanns hela tiden för mig. När ni inte var hos mig så pratde vi ju i telefon.
Sen så fanns det några till som stod vid min sida och ni vet vilka ni är så TACK!!!

Känns som jag fått med det mesta...kommer inte på något mer nu iallafall men säkert när jag publicerat inlägget men så blir det tyvärr ibland.

Kram!