I många år försökte jag gömma mig från allt och alla, ville inte att någon skulle få veta att jag var sjuk...obotligt sjuk.

Jag vägrade sätta mig i min rullstol jag fått för jag ville inte att någon skulle se ner på mig, ville inte att någon skulle se att jag var annorlunda.

Jag ville ju också vara som ALLA andra!

Jag gjorde allt jag kunde för att inte det skulle synas så mycket när jag gick eller gjorde annat som var svårt för mig.

 

Efter att jag bröt mitt ben för snart två år sedan så hände något väldigt positvivt...jag vågade helt plötsligt stå upp för mig själv.

Jag vågade visa mig sårbar, visa att jag faktiskt behöver hjälp med saker som många andra ser som en självklarhet, vågade visa mig offentligt i min rullstol utan keps nerdragen så långt det gick över huvudet.

Jag vågade vara mig själv helt enkelt och jag är så glad och tacksam för det!

Tragiskt att det behövdes en olycka skulle få mig att inse att jag är lika mycket värd som alla andra men jag är glad för att det hände.

Olyckan har gett mig mer positiva saker än negativa...visst är det saker som jag kunde innan som jag inte klarar av nu men tro mig...jag har INTE gett upp och kommer ALDRIG att göra det!

 

Jag anser att jag har ett liv i världsklass, alla fina människor jag har runt mig (ni vet vilka ni är) och min familj och framför allt min underbara man som är mitt allt!

Jag har allt och lite till, utom en frisk kropp men det är inte det som får avgöra hurvida jag är lycklig eller inte!

 

Det är dom små sakerna som gör livet värt att leva!