Folk stannar och tittar när sex ungdomar rullar förbi i centrala Ängelholm. De har fått ett uppdrag: att ta sig fram till mataffären – över kullerstensgator och uppför trappor. Och de måste våga fråga om hjälp om de hamnar fel.

– Jag försöker peppa dem att våga ta sig ut på stan och lyfta blicken från knäna. Målet är att få dem så självständiga som möjligt, att klippa navelsträngen till föräldrarna, säger Pelle som rullar efter och bara flinar lite när hela gänget rullar för långt och förbi mataffären.

Har rullat på stan i sju år

Ungdomarna, som är mellan 13 och 17 år, har åkt från olika delar av Skåne för att vara med på dagens ”Rulle-på-stan” – ett projekt som Pelle drog i gång för sju år sedan.

Tillsammans övar de på att ta sig ner för rulltrappor, upp på bussar och över höga trottoarkanter, med Pelle ivrigt påhejande bakom.

– Kom igen, du klarar det! Bli förbannad, tänk på mig! Det är ingen gungstol, det är din rullstol!, skriker Pelle när en brant backe känns oöverstiglig för en av ungdomarna.

Det är inga silkesvantar på när Pelle instruerar ungdomarna. Där skiljer han sig från andra vuxna som alltid hjälper till, håller upp dörrar och skjutsar överallt. Pelle låter ung­domarna klara sig själva och pushar dem rejält, men med mycket hjärta och värme.

”Jag är hård mot mig själv”

– I början tyckte jag att han var lite hård, men det tycker jag aldrig längre. Jag är hård mot mig själv och har inga problem längre i vardagen. Det är det som är så bra med Pelle, att vi får öva på saker som vi har användning för varje dag, säger Oscar Wassbjer, 15.

Han trillar ur rullstolen när han ska försöka ta sig ner för en trappa ­baklänges. Ingen hjälper honom upp. Det ska han klara själv utan att bry sig om att folk stirrar och tycker synd om ­honom. Oscar, som lärde känna Pelle redan för sex år ­sedan, häver sig upp på nolltid utan problem och rullar upp för rampen för att göra ett nytt försök.

– Folk lägger huvudet på sned och tycker synd om oss. Jag har gått på ­alla nitar som finns och har trillat ut ur hur många provhytter som helst när jag har provat kläder. Det gäller att visa att man vågar göra bort sig, säger ­Pelle.

Har kört 12 maraton

För 18 år sedan förändrades hans liv i en svår cykelolycka då en bil körde över och krossade hans högerben. Han tvingades amputera det och när läkarna provade att sätta dit en protes upptäckte de att han dessutom drabbats av en neurologisk muskelsjukdom och förlorat känseln från naveln och neråt.

– Då fattade jag och fick panik. En kroppsdel är nästan det käraste man har. Det var då min resa började, för jag tänkte inte bli en taggig förtidspensionär vid 31 års ålder, säger Pelle.

Sedan dess är han ett med sin rullstol. Eller sina många rullstolar, för han sliter ut dem snabbt. Pelle har ­tagit sig igenom tolv maraton, Lidingö­loppet, Vasaloppet och Vansbro­simmet.

Hostade blod på bergstoppen

Pelle har också försökt bestiga ­Kebnekaise två gånger – första gången var han bara 400 meter från toppen när han tvingades bryta. Efter att ha ­krupit och släpat sig uppför berget tolv timmar i sträck under fem dagar började Pelle hosta blod. Ett inklämt bråck gjorde att tarmen läckte och Pelle fick åka ambulanshelikopter ner igen.

– Det var en utmaning jag inte bara gjorde för min egen skull utan för att visa andra att man inte bara kan stirra in i hindret. Och ambulanspersonalen var snäll och körde några varv runt toppen så att jag fick se den i alla fall, säger Pelle som bor på övervåningen hemma i Ängelholm, bara för att få ­extra träning i att ta sig upp och ner för trappor flera gånger om dagen.

Lurades av hela skolan

Han har fru och tre vuxna barn och jobbar som fritidspedagog på en ­skola i Magnarp. Det var också där han blev överraskad och fick reda på att han ­utnämnts till Svensk Hjälte.

– När rektorn kallade till samling blev jag livrädd och trodde att det ­hade hänt någonting. De lyckades verkligen lura mig totalt och jag visste knappt vad jag skulle säga. För mig hade det räckt med blommorna och alla mejl jag fått från barn och ungdomar, säger ­Pelle.

Han tycker inte att han är någon ­hjälte. Men eldsjäl kan han gå med på. Vid sidan av ”Rulle-på-stan” har han också startat projektet ”Alla kan – Idrott för alla” där han låter högstadieelever testa på handikappidrotter som rullstolsbasket och goalball. Han har ­jobbat ideellt som fritidsledare på upplevelseläger för barn och unga med funktionsnedsättningar, föreläst om hur det är att leva med handikapp och startat handikappgym över hela Sverige.

”Det är något jävla bra man gör”

I gengäld får han följa hur barnen och ungdomarna utvecklas till självständiga individer.

– Många av barnen är som musslor när jag träffar dem första gången. Det är guld värt när jag får ett sms om att de har klarat att gå på bussen själva eller vågat be om mer grädde på kladdkakan. Då behöver man ingen klapp på axeln för att inse att det är något för jävla bra man gör, säger ­Pelle.

Årets eldsjäl 2012: Pelle Sköldbäck, 48, Ängelholm

Juryns motivering:

”Pelle är en eldsjäl för att han med sin kämpaglöd inspirerar och motiverar funktionshindrade barn och ungdomar att våga ta för sig och inte låta handikappet bli en begränsning.”