Hej!

Har kollat på en dokumentär på TV3 ikväll...handlade om tre olika människor som lurat döden på ett eller annat sätt.
Två kvinnor som båda hade cancer och sen var det en kille som har duchennes muskeldystrofi.
Om man lider av denna muskelsjukdom är det ganska ovanligt att man får uppleva sin 30 års dag vilket denna killen gjort. De flesta dör redan i sena tonåren eller strax efter de fyllt 20 år.
Hur som helst så blev jag lite upprörd och ledsen av några saker som han sa.
Han tycker att man ska leva så som man är ämnad att göra....att man ska göra det man är bäst på.
Men vadå, är jag född att leva med min muskelsjukdom bara för att jag är bäst på det?! Det vet jag ju inte, det vet ingen!
Jag förstod inte riktigt hur han tänkte när han blev intervjuad!
Han säger att han inte vill leva på något annat sätt än som han gör nu, att han inte saknar något. Men lite tidigare i intervjun så sa han att han saknar att inte kunna klia sig och borsta tänderna bland annat. Men då saknar man väl?!
Är så frustrerad, jag vill kunna göra massor med saker som jag inte kan men fått lära mig att allt inte går...trots det nöjer jag mig inte alltid med det utan kämpar vidare!

För mig är det inte samma sak att vara nöjd med tillvaron och det man har och kan göra, som att inte vilja vara frisk...
Jag kommer ALDRIG vara nöjd med en sjuk kropp, vare sig jag kan göra något åt det eller ej!
Det är min absolut STÖRSTA önskan, att få bli frisk!

Har haft mycket tankar kring min kropp ikväll, kanske lite mer än vanligt men hur jag än vrider och vänder i mitt huvud så undrar jag ofta hur någon kan älska mig...jag är ju sjuk. Men efter en lång fight med mig själv så är det ju inte min sjukdom som är jag, utan jag är jag....oavsett sjuk eller frisk kropp. Visst, livet kanske hade sett annorlunda ut om jag var frisk, fast det vet jag ju egentligen inte....och kommer inte få veta som det är just nu!

Jag har accepterat min sjukdom till viss del, men inte fullt ut och det tror jag aldrig att jag kommer göra.
För mig är det att ge upp, inte orka eller våga kämpa emot....men jag vill inte sluta kämpa! Jag vill inte ge upp, hoppas fortfarande på framgång inom forskningen, att jag kanske till och med en dag ska bli frisk eller att de iallafall hittar någon form av bromsmedicin som gör att inte musklerna bryts ner lika fort, eller att man kan stanna där man är och inte bli sämre....det är något jag fortfarande tror på, och låt mig bara göra det. Ibland är de det ända som håller mig flytande, som de dagar jag mår som sämst och är riktigt ledsen!
Tron är det sista som lämnar mig, den dagen lämnar jag!